Lars Tunbjörk – En hyllning till…
LARS TUNBJÖRK – Text av Hasse Persson.
Det är få förunnat att bli stilbildare på den globala fotografiscenen. Men Lars Tunbjörk tillhörde den lilla skara fotografer som med sin blick fick oss att se världen med nya ögon. Att ta “en tunbjörkare” blev på 1990-talet ett begrepp som fotografer var tvungna att förhålla sig till. Lars Tunbjörk såg vad alla andra också såg men inte hade förmåga att fånga på bild.
Det var boken “Landet utom sig” (Journal 1993) som handlade om folkhemslandet Sverige i stark förändring som blev Tunbjörks stora genombrott. Boken blev till en utställning på Hasselblad Center i Göteborg, för att sedan visas på International Center of Photography i New York – starten för en världsomspännande turné.
Lars Tunbjörk, född på Dammsvedjan i Borås, började sin fotografiska bana som femtonåring på Borås Tidning för att därefter, via Värnpliktsnytt och Stockholms-Tidningen, på 1970-talet skapa sig en plattform som en av landets främsta, yngre pressfotografer. Men det var Linjeflygs magasin “Upp & Ner” som 1988 gav honom fotouppdraget att skildra den svenska landsbygden, ett uppdrag som blev utgångspunkten för bilderna till boken “Landet utom sig”. Med en ringblixt på mellanformatskameran naglade Tunbjörk fast det nya Sverige bestående av kulörta köplador i främmande färger som orange, lila och mintgrönt. Han fotograferade temaparker som – likt Skara sommarland – växt upp som svampar ur jorden och var först med att fotografera Gekås i Ullared, detta innan Gekås blev Sveriges populäraste resmål! Det var med ett visst vemod som Lars Tunbjörk fotografiskt kunde visa att folkhemmet var på väg bort; Sverige förändrades inför våra ögon, utan att någon visste “Varför?” eller kunde förklara “För Vem?”
Boken “Landet utom sig” följdes upp nästan tio år senare med “Kontor” (Journal 2002) och “Hem” (Steidl 2002). Inför “Kontor” reste fotografen världen runt för att dokumentera de nya, moderna kontorslandskapen. Lokaler där människor tillbringar en allt större del av sina vakna timmar och som med Lars Tunbjörks kritiska blick och sinne för detaljer blev till synnerligen surrealistiska och – inte så lite – ångestskapande miljöer. I “Hem” tar fotografen avstamp i barndomshemmet på Dammsvedjan i Borås. Med utgångspunkt från sin egen historia skapar Lars Tunbjörk här en bildberättelse om en tid och en anda och ett sätt att leva som många betraktare kunde identifiera sig med. Sammantaget blir “Kontor” och “Hem” ett vittnesbörd om sakernas tillstånd i början av det nya seklet. Ett vittnesbörd utan pekpinnar eller anspråk på att berätta hela “sanningen”.
Projektet “Vinter” visades först som en utställning på Moderna museet i Stockholm 2007. Lars Tunbjörk, som med åren led av allt svårare vinterdepressioner, såg projektet som en terapeutisk utmaning. Han riktade sin kamera mot ödsliga bostadsområden i snöglopp, smutsgråa snögubbar och konstgjorda inomhusljus på pubar och i andra ny-offentliga lokaler som skapade stämningar av isolering, tomhet och ångest. “Vinter” publicerades också i bokform (Steidl 2007).
Lars Tunbjörks fotografiska livsverk har sina rötter i den klassiska reportagefotografin så som vi lärt känna den sedan 1960-talet. Tunbjörk hade ingen formell fotografisk utbildning, utan lärde sig yrket “den långa vägen”. En egen väg som gradvis tog en mera subjektiv riktning. Resultatet blev stilbildande med ett betydligt personligare fotografiskt uttryck än hos den klassiska reportagefotograf eller fotobaserade konstnär som under 1990-talet växte fram på landets konstskolor.
Även om det för Lars Tunbjörk var Christer Strömholm och hans “Poste Restante” (1967) som var en tidig inspirationskälla, så är det snarare amerikanska fotografer som William Eggleston, Stephen Shoreoch Joel Sternfeld som funnits där som förebilder. Och så, förstås, engelsmannen Martin Parr, som Tunbjörk ofta i internationella sammanhang förväxlades med. Det gäller framför allt Parrs fotografi fram till början av 1990-talet, där man närmast kan påstå att vännerna Martin och Lars var “ fotografiska tvillingsjälar”. Med facit i hand kan vi dock idag konstatera att Parrs brittiska satir och Tunbjörks milda ironi – med ett stänk av nordiskt vemod – hamnat i helt olika fotografiska fåror!
Lars Tunbjörk var en enastående konstnär. Ingen annan fotograf har så starkt djupdykt i den svenska folksjälen sedan Sune Jonsson (1930-2009) för femtio år sen tog sig an att dokumentera den försvinnande småbrukarklassen i Norrlands inland. Sune Jonsson fick 1993 Hasselbladspriset för sin livsgärning! Hade Lars Tunbjörks hjärta inte alltför tidigt brustit och han fått fotografera färdigt, så hade Mästerfotografen från Borås mycket väl kunnat bli näste svensk att få det prestigefyllda Hasselbladspriset – Fotografins Nobelpris!
Text: Hasse Persson, Konstnärlig ledare